Jag märker att jag låter min blogg dö ut, mer och mer. Både medvetet och omedvetet. Kan inte vara kul att följa en blogg med knappt ett inlägg i veckan, men jag känner mindre och mindre behov av att skriva för allmänheten. Pennan glöder dock varje kväll i min privata dagbok, ni vet en sån där med penna och papper.

Har forftfarande en hel del tappra bloggläsare kvar, men jag funderar ändå på att sakta men säkert lägga ner och sluta skriva här helt och hållet.

Men att radera 3,5 år av mitt liv känns oerhört jobbigt. Tusentals inlägg, alla underbara bloggläsare som peppar och stöttar men jag tycker det börjar bli jobbigt att bli förknippad med min sjukdom konstant.

Nu har någon på mitt nya jobb läst, eftersom en arbetskollega plötsligt frågade medlidande hur det var, att hon "visste allt", att dom hade snackat lite med varandra och att alla hoppades jag mådde bra och att jag skulle forstsätta kämpa på och sådär. Vilket såklart känns jätteskönt att få omtanke, men jag vill inte längre att folk ska veta allt om mitt inre, skapa en uppfattning om mig genom min blogg, utan skaffa en helt egen uppfattning av mig utan att veta nånting om min bakgrund.

Vill inte bli behandlad annorlunda, att folk ska disskutera mig på lunchrasten. Att ALLA ska veta om mina självmordsförsök,f.d drogproblem och självdestruktivitet.

Jag vill bara flyta runt och vara JAG. Inte "hon med bloggen".

Men jag ska fundera på det. Jag tycker så mycket om min lilla blogg, och veta att möjligheten finns att skriva av sig all skit när man som mest behöver.

Så jag sover på saken.

 

mia

30 juli 2011 09:41

Jag förstår dej om du vill sluta med din utlämnande blogg. Hoppas att det är ett "friskhetstecken". Jag ramlade in på den av en ren tillfällighet och du ska veta att jag har lärt mej oerhört mycke av den. Har lärt mej förstå personer i min närhet på ett nytt sätt. Personer som inte har lyckats förmedla vad det hela rör sig om. Jag hoppas och tror att jag har blivit en mer förstående människa. Hoppas att Du Maria får ett bra liv och den familj som du längtar efter. Och ett "normalt" liv. För det har jag förstått att du är värd. Ta väl hand om dej! Kramar och Lycka till.

Maria

1 augusti 2011 19:10

Tack för dina fina ord!

 

mia

5 augusti 2011 19:12

men ush och fy vad jag kommer att sakna den och Dig!

 

Maria

7 september 2011 13:02

Sova på saken säger du... Har du sovit klart än ;-)

http://fawkes79.wordpress.com

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

  Bläddrar bakåt i min blogg och blir ibland riktigt illa till mods. Läser om inlägg med droger, överdoser, rakblad och blod och sjukhus, PIVA, intensiven och en total ovilja att leva. Och inser en sak jag borde tänka på oftare, hur jävla långt ja...

    Jag gick länge runt och tyckte att alla att män var rövhål. Mina erfarenheter sa detta till mig. Av dom 6 pojkvänner jag haft så har fanimej alla varit kompletta skitstövlar,psycho, manipulerande och stampade ner mig tills jag var absolut in...

Jag är en sån som väldigt sällan får biverkningar av mediciner, ja förutom viktuppgången då. Men en rolig sak är att seroquel har som sällsynt biverkning "ökad sexlust", och så har även mirtrazapin. Och DOM är dom enda biverkningarna jag åkt på. På B...

    Haft tele-tid med läkaren nu. Jag hann knappt säga något innan hon typ nästan skrek JAG SKRIVER INTE UT BENSO!!! eeehhh jag sa inte det heller? Hon frågade om jag ville bli inlagd. Jag sa nej, att om jag är inlagd kan jag inte knarka och...

    Ibland saknar jag personen jag en gång VAR. Hon var så annorlunda. Hon hade så kul. Hon sparkade ångesten i röven och levde som morgondagen aldrig fanns. Hon hade aldrig tråkigt. Var hon rastlös, tog hon en spontant tåget till en annan sta...