Bläddrar bakåt i min blogg och blir ibland riktigt illa till mods. Läser om inlägg med droger, överdoser, rakblad och blod och sjukhus, PIVA, intensiven och en total ovilja att leva. Och inser en sak jag borde tänka på oftare, hur jävla långt jag kommit sen dess. Hur nära jag är att i princip leva ett normalt liv och kanske till och med få bort diagnosen borderline.

Jag har fortfarande jobbiga perioder, jag har fortfarande panikångest och längtan efter rakblad, jag är fortfarande väldigt sårbar och tål inte mycket innan jag blir ledsen. MEN faktum kvarstår :

*Det är över 1 år sedan jag tog EN endaste tablett mer än jag ska. Och minns med rysningar hur ofta jag slängde i mig hundra sömntabletter, så ofta att ambulanspersonalen ofta frågade min familj om det inte var mig dom hämtade helgen innan med, med en suck.typ

* Jag har inte varit inlagd nån längra tid på över ett år.

* Jag hade ett återfall med rakbladen för cirka 2 månader sedan, i övrigt är det också ett år sedan jag skar mig riktigt djupt.

* Jag har inte druckit alkohol så jag blivit medvetslös på säkert 1,5 år

* INGA droger på 1 år och 4 månader

Saker och ting går framåt, jag märker verkligen det när jag bläddrar i genom bloggen.

Jag har gått i från att tvingas bo hos min pappa, i ett rum utan dörr med bara plats för säng och spegel, att knapra alla piller och alla droger jag kunde få tag på, att göra slut på 3 bag in box-vin i veckan, inte klara av att arbeta och åka ut och in på akuten, knulla allt i min väg och bete mig allmänt vidrigt, leva på socialbidrag och jämnt och ständigt oroa min familj, leka med döden så pass mycket att det är ett jävla under att jag lever fortfarande, från detta till- Att arbeta heltid, skaffat mig en enda partner som jag älskar i stället för 20 som jag inte älskar, skaffat mig ett eget hem igen, ta tabletterna preicis som dom blivit ordinerade, knappt någon kontakt med vuxenpsyk alls, och inga sjukhusbesök, ingen akuten varje helg, lugn stabil och peppar peppar ta i trä- faktiskt ganska så LYCKLIG!

Jag är ett levande bevis på att man KAN bli relativt frisk från psykiska diagnoser. Jag kommer säkerligen få fler återfall i mitt liv, jag kommer ha ångest ibland, jag kommer alltid tycka att rakblad är vackra, jag kommer alltid sakna känslan av att falla in i total pillerdimma, mina ärr kommer aldrig försvinna...

MEN skillnaden är att jag i dag VILL LEVA.

Och jag har äntligen fått en känsla jag länge saknat, och det är HOPP!

Jag gick länge runt och tyckte att alla att män var rövhål. Mina erfarenheter sa detta till mig. Av dom 6 pojkvänner jag haft så har fanimej alla varit kompletta skitstövlar,psycho, manipulerande och stampade ner mig tills jag var absolut ingenting värt. Både fysiskt och psykisk misshandel förekom alltför ofta. Jag lärde mig att jag var en perfekt dörrmatta, och mitt självförtroende blev i princip obefintligt.

Sen, efter att ha fått kontakt på nåt så töntigt som spraydate, så vandrar en helt ny typ av man in i mitt liv. En man som var helt annorlunda än alla andra män jag träffat.

Han hade ett HJÄRTA, en respekt för kvinnor som jag aldrig upplevt. Och vi föll, rakt av för varandra.

och nu 1,5 år senare är det lika underbart. Fast jag känner mig som en fet gris, så får han mig plötsligt att få mig att känna mig som den vackraste kvinnan i världen. Han kan titta på mig när jag sitter osminkad med glasögon hår åt alla håll och en skabbig t-shirt på mig och säga "fan, fattar du hur jävla vacker du är". Och han avgudar min kropp, min hjärna och vi har alltid så jävla ROLIGT i hop!!

Och jag har ALDRIG känt mig så trygg med någon som jag gör med honom, han skulle aldrig ALDRIG ens titta åt en annan kvinna.

Vi är ett sånt par som folk retar sig på, sådär äckligt perfekta tillsammans. Men vet ni vad (ni som ännu inte redan träffat honom /henne), ge aldrig upp...han/hon FINNS därute. Och jag önskar verkligen alla att ha en kärlek som jag.

Jag som hade gett upp allt hopp, men som dom säger...PLÖTSLIGT HÄNDER DET.

JAG ÄLSKAR DIG KAJ!

Jag är en sån som väldigt sällan får biverkningar av mediciner, ja förutom viktuppgången då. Men en rolig sak är att seroquel har som sällsynt biverkning "ökad sexlust", och så har även mirtrazapin. Och DOM är dom enda biverkningarna jag åkt på. På BÅDA medicinerna. Jag hade en lycklig pojkvän innan jag började med mirtrazapin och bara gick på seroquel, och nu när jag börjat med mirtrazapinen har jag en ÄNNU lyckligare pojkvän! ;)

Ingen "huvudvärk" här inte!

Jag menar värre biverkningar kan man ju råka ut för.

Eller hur?

Haft tele-tid med läkaren nu. Jag hann knappt säga något innan hon typ nästan skrek JAG SKRIVER INTE UT BENSO!!!

eeehhh jag sa inte det heller?

Hon frågade om jag ville bli inlagd. Jag sa nej, att om jag är inlagd kan jag inte knarka och supa som jag vill. (eftersom hon tycks tro det).

Sen sa hon igen xanor eller sobril är ingenting för dig. MEN FÖR HELVETE JAG HAR INTE ENS BETT OM DET!!???

Sen skrev hon ut mirtrazapin, som jag ska ta varje kväll tillsammans med numera maxdosen av seroquel.

Så YEY nu har jag TVÅ mediciner med största biverkning VIKTUPPGÅNG. Jag kommer nig få söka till "Biggest looser" inom några månader, alternativt börja handla kläder på Big Is beutiful - avdelningen på Lindex.

Ibland saknar jag personen jag en gång VAR. Hon var så annorlunda. Hon hade så kul. Hon sparkade ångesten i röven och levde som morgondagen aldrig fanns.

Hon hade aldrig tråkigt. Var hon rastlös, tog hon en spontant tåget till en annan stad till en ny bekantskap, och träffade 10 nya vänner på köpet. Hon var otroligt social och hade en oerhörd social kompetens,nästan alla gillade henne. För hon var rolig, spontan, sådär charmigt galen. Hon var alltid vildast på festen, hon tog amfetamin och dansade i 10 timmar med folk hon inte ens kände. Hon hade förmågan att bli i centrum vart hon än var.

Hon var aldrig ensam, åkte land och rike runt och träffade nytt folk hela tiden.

Hon var smal, hon var snygg och dejtade 5 killar på en gång.

Hon orkade både jobba heltid, ha hobbys och festa och bara flöt fram genom livet.

Marian jag är nu är som en annan person.

Hon är trött, osocial, har inte sett insidan av en krog på över ett halvår. Jag klarar knappt av att jobba dom 65 % jag jobbar. Jag kan knappt gå till affären för där "är så mkt folk". Jag har blivit fet, bitter och kan inte ens åka tåg längre på grund av kluastrofobi.

Till och med i början när jag och Kaj blev tillsammans var jag en skitrolig människa, hon försvann nånstans längs vägen. Får vara glad att han trots det älskar mig över allt annat. Han är nu faktiskt det bästa jag har. Så själva singel-tiden saknar jag INTE, jag saknar bara personen jag var.

Och som jag är ganska säker aldrig kommer att komma tillbaka.

Kanske är det så att jag helt enkel blev VUXEN?

Troligtvis, men att vara vuxen är fan jävligt tråkigt.

Att vakna varje dag med ångest i bröstet, och känna hur det blir värre och värre längre framåt dagen och för att bli helt kolsvart när kvällen kommer- börjar bli jävligt tärande.

Är uppe i så hög dos seroquel nu (min läkare ger sig inte, seroquel ÄR en mrakelmedicin enligt henne) att jag börjar känna trög och slö i huvudet. Tappar koncentrationen och tråden precis hela tiden. Glömmer saker jag skulle göra och hänger inte alls med när folk för samtal med mig. Men ÅNGESTEN biter i den jävla seroqulen på. Rävgift, dessutom har jag gått närmre 25 kg sen jag började med den.

Jag och syster åkte ju in på ett litet akut-möte på psyk förra veckan efter att syster ringt och sagt att det HÄR GÅR FAN INTE, MIN SYSTER BEHÖVER HJÄLP!! Fick träffa nån terapeut som kom fram till att det bästa vore att jag testade kognitiv beteende terapi, eftersom jag ionte testat det än. Så väntar på en tid nu.

Men EGENTLIGEN vill jag helst ha hjälp med medicinen. Jag får tigga xanor av syster och stesolid av pojkvän för att klara av att ens jobba vissa dagar. Och jag förstår att sån sorts medicin inte funkar på mig, eftersom jag skulle behöva käka det varje dag i så fall, och bli beroende till slut.

MEN det måste ju finnas NÅN ångestdämpande medicin som man kan ta varje dag, som INTE är beroendeframkallande, och inte atarax, lergigan eller theralen för det har jag redan provat utan resultat.

Har telefontid med läkaren om ett par dagar, ska ta upp detta med henne återigen. NÅN GÅNG måste hon ju fan lyssna! Och anstränga sig lite, det finns en hel uppsjö med mediciner därute, NÅT måste det ju förihelvete finnas!

Jag är trött på att hela tiden känna att jag måste vara med någon, eller göra nånting HELA TIDEN. Ibland vill man ju faktiskt bara sitta i soffan och glo på tv och bara slappa. Men det går inte, eftersom så fort jag har tid att tänka, så blir ångesten skyhög.

Svamligt inlägg, men hjärnan är kaos. hit och dit och upp och ner och tjo och tjim.

Fuck this.

Jag tänker på döden. Ganska ofta nuförtiden. Läste en artikel i en tidning på jobbet, om nära-döden-upplevelser. Det lät så fint, så rofyllt, glänsande ljus och slut på smärta slut på lidande, bara välbehag och kärlek. Jag skulle så gärna vilja bli av med all smärta.

Känner mig uppgiven, slut på hopp. När inte ens psykiatrin vill hjälpa mig. Är det bättre att jag vill dö? Är det verkligen så ni vill ha det? Jag VET att jag skulle kunna hjälpas. Jag behöver hjälp med att komma ur den här fasen, där här döds-längtande fasen. Jag tror det är fullt möjligt, om dom bara kunde räcka ut en hand till mig. Jag fixar inte det här själv.

Men det är tydligen meningen jag ska göra det.

Dom tycker det.

Att jag som just nu dagens alla timmar tänker på döden, ser möjligheter om tillvägagångssätt överallt. Det kan gå så snabbt, så smärtfritt.

Men jag försöker härda ut, gör faktiskt ALLT för att härda ut. Tar en sömntablett och tvingar mig att somna svin-tidigt varje kväll. Eftersom det är kvällarna som är värst. Det är då jag mest vill dö. Det är då jag räknar i hop hur mkt piller jag har i medicinskåpet, räcker det för att dö? Det är då jag letar upp pulsådern i halsen och funderar hur djupt jag måste skära, det är då jag studerar lamp-sladden i vardgasrummet och funderar hur lång tid det tar att kvävas.

Hjälp mig?

Snälla?

Var hos läkaren i dag. En total besvikelse. Jag hade hoppats på att verkligen FÅ hjälp, och få nya mediciner. Jag berättade precis hur jag mår just nu, och alla tankar, hallucinationer, paranoian, den KONSTANT närvarande ångesten.

Hon vägrar skriva ut benso ( xanor, sobril, stesolid), för hon inte vill ha på sitt samvete att jag blir beroende av något.

Och jag förstår att hon gör mig en tjänst, i det långa loppet.

Men JUST NU håller jag på att gå i bitar!!!! Jag grät som ett barn och började få panik när jag insåg att jag inte skulle bli hjälpt denna gången heller.

Hennes ordination: Seroqulen höjd med ytterligare 200 mg, dagliga promenader, umgås mer med nära och kära och en liten påse med 3 st sobril.

Jag orkar inte mer. Det känns som jag går i genom det här alldeles själv, utan nån som lyssnar på mig,. nån som hjälper mig. Grät när jag gick i från vuxenpsyk och ända ner till affären där jag var tvungen att köpa mjölk. Folk glodde konstigt, men orkar inte ens bry mig längre.

Har panik, över att jag inte har någon som helst aning vart jag ska vända mig för att få hjälp. Inte ens vuxenpsyk.

Självmordstankar är extremt starka just nu.

Jag orkar inte leva, om jag ska må så här.

Och ingen hjälp finns det att få...